Egentligen visste jag, egentligen har jag vetat det länge. Men jag har nog blundat för det, skjutit undan alla tankar för jag visste ju inte när, kanske var det bäst så! Även fast jag gfick säga hej då åt dig för ca 2 veckor sedan, då visste jag inte att det var sista gången, men nu vet jag. Så dig sista gången den 24 april.Fick reda på att du var borta i dag, hur länge vet jag inte. Men det spelar ingen roll, du är ändå borta! Sista jag satt på din rygg var någon gång i slutet av februari eller början av mars, jag minns inte. Saknar stunderna jag red dig i skogen, så himla glad blev du. Saknar fighterna på ridbanan då du gjorde allt för att få av mig ibland (kanske hade du ont?) Saknar stunderna då allt fungerade, saknar den där kvällen jag hoppade 110cm på dig. Trodde aldrig jag skulle känna så här, men det gör jag. När Johanna talade om att du var borta, visste jag det på något sätt och svarade "ja, jag vet" Sedan gick jag runt i "dvala" hela dagen, åkte till stallet och red min lektion, när jag kom hem gick det inte mer. Jag grät alla tårar jag hade, nu finns nästan inga kvar, det enda som finns kvar är saknaden efter någon som jag verkligen såg något hos, saknaden av dig. "Min" LouiseEtt tack till Gunilla som lät mig rida henne under detta halvår vi fick, innan hennes ben började krångla. Tack!Maroons Louise 1990-2006e. Marramas u. Carinja ue. DragonGlömmer dig aldrig!